
Tid är en tankekonstruktion. Tid kan inte bäras, tid kan inte sparas. Tid är som en flyktigt bekant vän eller fiende. Du kan ha för mycket tid och du kan ha för lite tid. Tiden är ogripbar.
Vissa människor lever i dåtiden, ångrar det gjorda eller ogjorda. Ångrar det sagda eller osagda. Att befinna sig för ofta i dåtiden kan vara deprimerande. Du kan ju de facto inte ändra det som skett hur mycket du vill. Däremot är det du som bestämmer vad det som skett betyder och betytt för dig. Du kan alltså ge dåtiden den mening som passar just dig. Så även om du inte kan ändra historien så har du den totala makten att ändra hur du ser på historien. Lämna inte över den makten till någon annan!
Vissa människor lever i framtiden. Oroar sig för det som ska hända, målar upp skräckscenarion som ofta aldrig slår in. Att oroa sig för framtiden skapar stress och tar energi. Om du kan se på framtiden med tillförsikt, det har ju faktiskt ordnat sig hittills eller hur? Då kan framtiden istället bli en spännande plats där du målar upp vad du vill uppleva.
Sen har vi det fantastiska nuet! Människor som har förmågan att leva i nuet är lugna. Om du är “här och nu” så har varken historien eller framtiden någon plats i ditt sinne. Du ser vad du ser, du hör vad du hör och du känner vad du känner.
En sak som du kan vara alldeles säker på är att om du upplever ett halvtaskigt “nu” så kommer du, så fort du vänder ryggen till att hamna i ett helt nytt “nu” med nya möjligheter där du bestämmer vad du ska tänka och känna.